“Let’s trade in all our judging for appreciating. Let’s lay down our righteousness and just be together.”

— Ram Dass.

En bra idé va?

Att sluta döma andra.

Tänk!

På min terapeututbildning jobbade vi jättemycket med just icke-dömande och acceptans, både av oss själva och andra. Det tar mycket arbete och det är ständigt pågående. Utbildningen grundade sig i psykologen Carl Rogers teorier och praktik, den klient-centrerade, eller person-centrerade terapin där man utgår från att personen själv har lösningen på sina svårigheter. Vi som terapeuter ska bara lyssna, reflektera och erbjuda en icke-dömande plats där klienten kan känna sig totalt accepterad oavsett vad hen pratar om. Om man kan känna sig accepterad av andra kan man också börja acceptera sig själv som man är.

Jag dömer oftast mig själv hårdare än andra brukar jag tycka.

Eller, jag kommer på mig själv med att döma andra och tycker då att jag är väldigt dum! hahahahaha
Så som sagt…ett pågående arbete.

Men hur mycket bättre mår jag inte när jag andas, accepterar, känner in, inte går in i dramat?
Bättre.

Det här med att inte gå in i dramat är nyckeln! Det betyder inte att vi inte agerar när någon gör fel, men varifrån agerar vi? Från ilska eller från vår lugna kärna. I min erfarenhet är det alltid bättre att agera ifrån ett lugn. Vi kan fortfarande agera och skapa förändring. Det blir inte bättre om vi går in med ilska eller aggression eller hat.

Men det är vi inte vana vid i vårt samhälle, så också det kräver övning.

Jag använder meditation och yoga som redskap och tar sen med mig det jag lär mig ut i det dagliga livet. Varje stund är ett tillfälle då jag kan öva och praktisera det jag tror på. Ibland går det, och ibland går det inte, men då kan jag reflektera och lära mig av det.

Allt gott, Elin