Att vara Prästinna.

Att vara Avalon Prästinna.

Det är inget fluff.

Det är hardcore.

Två fötter på den leriga marken.

Det är inte titeln vi vill åt.
Vi har känt ett kall.

Kanske vet vi inte varför det blev just Avalon. Men vem kan veta allt sånt?
Vi har följt Hennes röst. Vår intuition.

Vägen till att bli Prästinna är full av både kärlek och tuffa utmaningar. Vi tvingas igen och igen att konfronteras med alla delar av oss själva. Att hålla upp spegeln. Att ta ansvar.

Ja, vi lär känna Gudinnan och Hennes aspekter, speciellt The Lady of Avalon, men på samma sätt lär vi känna oss själva och våra aspekter. Vissa delar tar år att se.
Från det inre barnet till den Gamla Visa.
Från inspiration, kärlek och sexualitet till skörd, mörker, vila och återfödelse.

Att vandra som Prästinna är inget som tar slut när vi dedikerar oss. Det är då det börjar. Det är en lång resa. Jag är i ständig utveckling. Jag har med mig allt jag lärt mig, men jag är också i förändring. Hur jag kallar in Gudinnan nu är inte på helt samma sätt som jag gjorde för 20 år sen.
Hur jag upplever Henne förändras. Olika aspekter kallar mig vid olika tider i livet.

Vandringen med Henne är att vandra i labyrinten. In och sen ut igen. Men nya frågor, ny kunskap, nya utmaningar och ny kraft.

Att vara Prästinna handlar inte att ha en titel. Det handlar om att veta varför jag är här.

Jag ber inte om ursäkt för att jag är en Avalon Prästinna. Jag står stolt, liksom andra Prästinnor och häxor från andra traditioner.

Vi har alla hört Hennes röst.
Vi följer Hennes väg.
Vi följer vår egen väg.

Allt gott, Elin