Jag brukar ofta prata om att använda naturen som orakel. När jag håller ceremonier, och vi är utomhus så brukar det vara en del av ritualen.
Idag såg jag de här blommorna. Alla i olika faser. Alla lika vackra.
Och jag påmindes om det jag funderat så mycket på de senaste månaderna. Det att jag hela tiden tror att det är något fel på mig som person. Att hela jag är fel. Och rädslan för att andra tycker det. Att de ska tycka (eller förstå, enligt mina tankebanor) att jag är dum.
Idag lyssnade jag på en podd och där pratade de om hur man formas av allt det man går igenom. Inget nytt där. Jag tänkte på hur jag genom tonåren kände mig fel. Jag ville passa in och försökte vara det ena eller andra, men inget kändes bra.
Så när jag såg de här blommorna så tänkte jag att alla blommor, alla människor, är olika. Vi ser på varandra på olika sätt. Kanske några tycker att de halvdöda blommorna är fula? Kanske nån tycker att de är fel?
Blommorna bryr sig inte. De står kvar. De följer sin cykel. De går från födelse till förändring till död, och busken får nya blommor nästa år.
Jag har burit med mig det här att vara fel hela livet. Jag tror alltid att jag ska bli dömd av alla förutom mina närmaste vänner.
Men idag blev jag påmind igen, genom dessa blommor att jag måste tillåta mig att vara som jag är. Jag vet inte om jag kan skriva: Det finns inget som är fel. Jag har så svårt att ta klivet fram och lysa, för liksom….tänk om……..
Jag lyssnar inåt. Jag saktar ner. Jag ska vara snäll mot mig själv.
Jag återvänder till blommorna. Jag släpper tankarna på hur det här inlägget tas emot. Jag släpper tankar på allt. Jag vill bara andas. Bara vara. I det vackra, så som det är i denna stund. Just nu.
