Ute är mörkt och kallt. Men, som sången säger, i alla huset lyser de tända ljusen. Jag, liksom många andra, kan ibland har svårt med mörkret, men för mig brukar det mer gälla januari och februari, då min energi tar slut.

Nu tycker jag fortfarande att det är mysigt. Det är nog för att jag följer cyklerna och vet att mörkret ger mig tillåtelse för vila, för att sakta ner, släppa taget, släppa ”måsten” och landa i återhämtning.

Vilan behöver inte vara passiv. Fastän vi saktar ner är vi aldrig i total stagnation. Vi ger oss istället tid för att kunna lyssna inåt. Drömma.

När vi saktar ner kan nya idéer födas fram i stillhet. Och vi kan ta emot dem i stillhet också.

Vi kan ge oss tid att känna in. Vi kan ge oss tid att låta dem födas fram. Inget behöver ske nu.

Det kanske inte SKA ske nu. Vi kan låta idéerna få vila, vänta och när solen återkommer, när det vänder, eller vid Imbolc så kanske det finns ny kraft.

Det viktiga är att vi lyssnar. Känner in. Vad vill JAG?

I helgen var jag väldigt kreativ! Jag drömde framåt. Jag funderade över nya planer. Nya sätt att jobba.

Vi som följer cyklerna lär oss att känna in, utforska och reflektera kring dess energier. Vi lär oss också att det inte finns bara ETT sätt att vara i dem.

Behöver vi vila i vårdagjämningens passion, kreativitet och inspiration så gör vi det! Kanske är det i den vilan vi finner kraft!

Vi lyssnar inåt. Alltid.

Vi försöker att följa vårt hjärta.

Jag önskar dig ett fint vintersolstånd.

Allt gott, Elin